En ikon kan ha flera olika betydelser. Begreppet kommer från det grekiska ordet eikon, med grundbetydelsen bild, avbild eller porträtt. Ordet ikon betyder också tecken, symbol. Då tecknet är ett ikon-tecken har tecknet en så motivmässig likhet med förlagan att ingen egentlig tolkning krävs. Dock är detta tecken något mer än en bild enligt ortodox (renlärig) tro. Och detta mer än och kort om det ortodoxa synsättet förklaras nedan.

Ikoner är den kristna kyrkans begrepp, i synnerhet den ortodoxa, för bildframställningar av Kristus, Gudsmodern (eller Maria), ärkeänglarna och helgonen samt av händelser i Bibeln eller helgonlegenderna.  Ikonens status etablerades under 700- och 800-talen, efter en långvarig bildstrid, i Bysantinska riket (nuvarande Turkiet). Ikonen fick då en fixerad betydelse av den sanna framställningen av respektive motiv, på samma sätt som Bibeln presenterar de bibliska sanningarna i ord. Ikonen representerar inte Krisus utan presenterar Kristus. Ikonskrivaren kan således inte, som en vanlig bildkonstnär, skapa en egen, subjektiv tolkning, utan måste i sin framställning i stort följa kyrkans tradition med dess urbilder (grekiska: prototypon). Likheten mellan ikonbilden och urbilden är en förutsättning för den transcendentala kontakt som enligt ortodox uppfattning existerar dem emellan. För den ortodoxe är ikonen lika betydelsefull som Bibeln, både för gudstjänstlivet och för det enskilda bönelivet. I västkyrkan har samma motiv av Kristus, Maria (eller Gudsmodern), änglar och helgon oftast en annan betydelse, de förblir representativa, och liknar därmed mer konstbilden. Ikonens betydelse för den samlade kristendomen verkar dock nu på 2000-talen vara på frammarsch. Intresset i Sverige ökar allt mer och så även för den ortodoxa uppfattningen gällande ikonen.

Vi ikonografer säger oftast att vi skriver en ikon för att lägga vikten vid berättandet. Vi återberättar och 'skriver' bilden. Någon egentlig roll spelar det inte om en kallar sig skrivare eller målare. För egen del ger tanken på att skriva med pensel istället för penna, på pannå istället för papper och med färg och form istället för med ord, en extra dimension. Det ger en vacker och viktig distinktion av framställandet som skiljer ikonskrivaren från bildkonstnären. Att skriva ikonen är en liturgi som följer tydliga regler och där förändringar och förskjutningar kommer mer av nöd än av lust. De texter och bokstäver som vi alltid hittar på ikoner är av central betydelse. En ikon ska vara läsbar och de flesta namn och händelser skrivs på ikonografens språk, så när som på Kristus och Theotokos/Gudsmodern som alltid skrivs med en grekisk förkortning.

Då ikoner följer regler kan vi hänvisa till detta: De utförs med dessa material för att det alltid gjorts så. Men, detta är en alltför snäv förklaring då alla ortodoxa återgivningar betecknas som ikoner oavsett material. Således inte endast de som är målade på träpannå utan även mosaiker, fresker, reliefarbeten i metall, trä eller sten liksom återgivningar av liturgiska föremål. Målarmediet behöver heller inte vara äggtempera. Akryl- eller oljefärger är vanliga målarmedier idag. 

Jag har dock valt att arbeta med väl beprövade material och endast måla med äggtempera då det är den teknik som genom tiderna verkligen visat sig hålla och som även har ett uttryck i materialet som är synnerligen estetiskt tilltalande, även med patina. Hållbarhetsaspekten är essensiell; helst ska ikonen hålla i evighet. Ett av de träslag som visat oerhört lång hålbarhet och bevarat bemålade pimentskikt bäst är lind. Gravfynd från Egypten på sådana målningar visar att de hållt i över 4000 år. Lindträdet växte inte i Egypten så detta trä fick egyptierna importera från Europa. Deras strävan och erfarenheter kan vi även idag skörda frukten av. 

Med den tjocka träskivan, som pannån är, blir bilden mer ett objekt än en bild. Mer ett fönster. "Fönsterkarmen" ska vara mörkare än själva "glasrutan" för att markera centrum och periferi i ikonen. Eller att ju längre ifrån centrum av ikonen - först kanterna, sedan utanför ikonen - desto mörkare blir det. Ljuset finner vi i ikonen. Äggtemperan består av en emulsion av äggula blandad med vatten och någon syra (oftast vinäger eller vitt vin) som sedan blandas med olika pigment. Det är en lätttillgänglig teknik där du styr över propotionerna och val av det råa pigments kvalitet och dess mättnad. Temperafärgen har även den använts i tusentals år och på så sätt vet vi idag något om våra nytillverkade ikoners hållbarhet. Temperan är också miljömässigt försvarbar på ett sätt som varken akryl- eller oljefärg kan konkurera med. Färgytan blir mycket matt med tempera men behåller en fantastisk lyster. Efterbehandling med vax eller lack kan påverka denna reflektion och ofta blir färgerna något mustigare. 

Bilder från makeriet på mina materialval hittar du  här. 

Ikonen ingår som ett av flera betydelsefulla element i den ortodoxa gudstjänsten, den återfinnes centralt både i kyrkorummet och i den ortodoxes hem. I rysk tradition samlar en familjens viktigaste ikoner i skrå i en hörna av rummet, kallad krasnyj ugol, den vackra/röda hörnan. Ikoner kan både hänga på väggen och stå på stativ, ex. ministafflier. Ikonen kan också följa med dig var du än befinner dig. Oftast är dessa ikoner små och kallas fickikoner eller reseikoner. "Ett hus utan ikoner framstår ofta för den ortodoxe som tomt… Ikonen ger en känslan av Guds verkliga närvaro", skrev den ryske teologen Sergej Bulgakov (1871-1944). Ett fönster mot evigheten är en vanlig bild för att beskriva mysteriumet med ikoner; Vi har möjlighet att förnimma detta men utan att någonsin begripa. Genom ikonen blir du sedd. Det perspektiv som kännetecknar ikoner, det omvända perspektivet, blir en nödvändig konsekvens av att centrum är bortom dig; att du blir betraktad. I en individualistisk och jag-fixerad värld borde fler ha en liten ikon i fickan som ständig följeslagare.

Distinktioner av Gudsmodersikoner kan vara följande:

Guds Moder Hodegentria (Vägviserskan/din stora heliga ikon) ex. Tikhvinskaya

Guds Moder Eleousa (Ömhetens Gudsmoder/den innerliga känslans Gudsmoder) ex. Vladimirskaya

Guds Moder Hagiosoritissa (Den bedjande Gudsmodern/all världens milda förbedjerska)

Guds Moder Galaktotrophousa (Ammande Gudsmodern/den som när (allt))

Guds Moder Basilissa (Den tronande Gudsmodern)

Guds Moder Orans (Tecknets Gudsmoder/Inkarnationens och beskyddets tecken)

Dessa sex huvudmotiv är hämtade från Christina Schöldstein´s Gläd dig, du som födde ljuset. Artos & Norma bokförlag 2011.

I början låg fokuset på hantverkets många facetter men har nu förskjutits allt mer till själva skrivandet. I början tillverkade jag alla pannåer själv av lindträ. Först slipades och limmades träet, sedan påfördes en linne- eller bomullsduk som även den limmades. Därefter blandade jag gesso och strök ca 20 lager på varje pannå. Mellan gessolagren slipade jag med olika sandpapper så att ytan tillslut blev len och utan ojämnheter. Detta tog ca 10 dagar. Nu köper jag nu in de flesta pannåer från Finland och Italien och kan således ägna mer tid åt motiven. Målarmediumet är äggtempera (ägg-gula, destillerat vatten och vitt vin) och pigment, 22k guld och olika naurliga oljor, vaxer och lack såsom ljust schellack, balsamterpentin, linolja och bivax. Andra medium är MDF och akrylguld och ackvarellguld, då de passar bäst i vissa fall. De riktigt små och storlekar över 60 cm är målade på mdf och dessa grunderar jag fortfarande själv. Vid beställning av ovanliga mått anpassade för ex. en speciell vägg, använder jag mdf. Mdf är hållbart och bra men jag föredrar lindträet när det går eftersom det väger mindre.