Tankar kring att skriva en ikon

Ikonen finns innan jag skriver den. När ikonen väl är skriven och därefter välsignad, upphör kopplingen till mig, som höll i penseln. Då skriver ikonen in sig i den långa traditionen och historien. Då har riktningen vänts. Från att jag var med och upprättade en bild till att bli upprättad och bekräftad av ikonen. För en ikon är kärnan eller centrumet inne i ikonen – bortom oss betraktare – och vi kan endast förnimma denna kärna. ikonen brukar jämföras med ett fönster, ett fönster mot himmelen. Vi som tittar på ikonen är  vi i utkanten och ser in. Vi är samtidigt medskapare i det vi ser och förnimmer. Vi kan genom ikonen få syn på oss själva och lära känna vårt väsen. 

Istället för det sedan renässansen konventionella centralperspektivet, som utgår från att betraktaren (av bilden) är i centrum, har ikonen ett omvänt perspektiv. Rollerna i denna akt blir därför också omvända. Så fungerar alla ikoner, de är likställda, oavsett om materialet är äggtempera, metall eller till och med en fotostatkopia. 

Skillnaden mellan en konstnär och en ikonskrivare ligger primärt i förhållningssättet. I ett konstnärligt arbete är konstnärens individuella särdrag av överordnad art medan för en ikonskrivare är detta underordnat. Konstnären är i centrum och bärande men en ikonskrivare är mer ett redskap och i stikt mening en i mängden ersättare. Av ovannämda skäl blir det fåfängt eller kanske till och med högmodigt att signera, om så även på baksidan. Signaturen - denna personliga gest - har i grunden inget med ikonens kraft att göra, utan kan i vissa fall bli mer av ett hinder då en annan människa kommer emellan och pockar på uppmärksamhet.

I mina framställningar av ikoner förhåller jag mig till bildytan på samma sätt oavsett var i motivet jag befinner mig. Ögonen är det viktigaste i mötet med ikonen, men i själva skrivar-akten blir allt lika viktigt för mig. Ett veck i ansiktet eller ett veck i tyget har samma innerlighet och strävan efter precision. Jag fokuserar på att kopiera och lyssna till förlagan och förhålla mig som att jag är i tjänst, därför ser jag det inte som bön. Jag utför i någon mån en liturgisk handling med pensel och färg där alla moment blir viktiga för helheten. Jag ser ingen som helst anledning att okynnes ändra dessa moment, ta bort eller lägga till. Alla kopior blir original. Närvaro och innerlighet samsas med strävan efter ett, i någon mån, objektivt öga. Jag kan aldrig komma ifrån min unika gestik och person och jag behöver varken lägga emfas eller oroa mig över detta. I min roll som förmedlare är jag på ett vackert sätt utbytbar. I snart två tusen år har dessa prototyper repeterats, kopierats och förverkligats. Att jag nu skiver ikoner ser jag som en nåd och en ynnest.